Hade Moorcock detta konvolut som skrivbordsunderlägg?

Det känns som en legitim fråga med tanke på symbolen nere i högra hörnet.
Michael Moorcock, för de som inte vet, är en mycket erkänd författare av främst science fiction- och fantasylitteratur. Kanske den ende som kan komma undan med genuin kritik av Tolkien.

Som vissa kanske vet var det just Michael Moorcock som hittade på den s.k. kaosstjärnan (i samband med karaktären Elrics eskapader i dennes mörke hemvärld).
Kaosstjärnan ska ha uppträtt första gången på ett omslag till tidsskriften Science Fantasy, 1962.

Michael Moorcocks böcker har lästs av och inspirerat många de gångna decennierna, så att kaosstjärnan kom att användas av andra än Moorcock är kanske inte så förvånande.
Så kan man exempelvis se att den ockultistiska strömning som uppstår i England under slutet av 70-talet och ägnar sig åt s.k. 'chaos magic' anammar kaosstjärnan.
1980 dyker kaosstjärnan upp i ett supplement till världens första riktiga rollspel, Dungeons & Dragons. Supplementet innehöll beskrivningar av varelser och karaktärer från Elric-världen.

Men det rollspel som symbolen förknippas med mest är nog Warhammer och Warhammer 40,000.
Warhammer var från början riktat till vuxna spelare och deras 'Chaos' var av allt att döma ganska inspirerat av Moorcocks mörka och skruvade litteratur. I ungefär samma veva (kvalificerad gissning) som kaosstjärnan blev det klassiska sigillet för Chaosarméerna i Warhammeruniversumet adapterades den också i andra sammanhang - som har med varken rollspel eller ockultism att göra.
Att den, som en wikipediaartikel hävdar, skulle finnas på Psychic TVs album Allegory and Self från 1988 ställer jag mig skeptisk till då den symbol som syns på baksidan inte är en kaosstjärna (snarare inspirerad av den). Jag har dock bara albumet i elektronisk form och kan således inte undersöka om symbolen dyker upp någon annanstans i designen.

Kaosstjärna


Symbolen tog sig i alla fall in i musikvärlden och användes av bl.a. punkare och hårdrockare (förutom kaosmagiprakticerande musiker verksamma främst inom experimentella genrer), och har sedan kommit att bli en kvasipolitisk symbol för individualism och/eller anarki.

Nu har jag emellertid gjort en bisarr upptäckt.
Jag satt och lyssnade på det psykedeliska rockbandet Arzachels debut från 1969 på youtube. Nere i högra hörnet på det skivomslag som är upplagt som videosubstitut syns en liten kaosstjärna.
Efter en inspektion på rateyourmusic.com kunde jag komma fram till att det var utgåvan av Roulette Records som pryddes av kaossymbolen.

Närmare undersökning visar att det New York-baserade skivbolaget använder kaossymbolen från och med 1962 på vissa skivomslag. Samma år som symbolen först dök upp i tryck.

Den här skivan släpptes på Roulette Records 1961 och högt upp i högra hörnet syns vad som skulle kunna vara kaosstjärnan.

Är det alltså möjligt att Roulette Records var tidigare än Science Fantasy med den klassiska kaosstjärnan som ju ska ha uppfunnits av Michael Moorcock?
För att citera en person som svarade i en tråd jag startade för att diskutera detta på ett forum så "är väl inte den symbolen direkt ett mästerverk i ingenjörskonst som inte skulle kunnat upprepas i isolation i princip vilken tidsperiod som helst?".

Mitt svar på det:
"Inte som 'inte skulle kunna' upprepas, nej. De rådande omständigheterna är dock minst sagt frapperande. Om du kan visa att någon annan har ’uppfunnit’ kaosstjärnan i ens närheten av samma tidsperiod så kan jag avfärda det hela som en tillfällighet. Annars inte."

Ja, gott folk, kaosstjärnan dyker alltså upp i två, av allt att döma helt olika kontexter 1962, flera decennier innan den dyker upp i något annat sammanhang. Att denna upptäckt är intressant och förbryllande förstärks onekligen av den symbolmässiga tyngd som kaossymbolen har. Ursprunget till en symbol som snart sagt är lika populär bland ungdomar som det inverterade pentagrammet, och som har kommit att åtnjuta ett symbolologisk värde jämförbart med det hos flera urgamla symboler, kanske i själva verket är en helt betydelselös krumelur uppfunnen av någon anställd på det gamla skivbolaget. Jag vill dock hellre tro att någon på Roulette Records tyckte att Science Fantasy var en bra tidning och valde att byta ut vad som liknade en kaosstjärna till en riktig.

Smaken är som baken... men vissa smakar bättre

Det finns många myter om alkoholhaltiga drycker, inte minst myter om vissa brygders smakmässiga kvalitet.
Om det utbredda missförståndet "bärs som bärs" beror på att svenskarna en gång i tiden hade en religiös plikt att vara fulla vid högtider och sedan aldrig har lärt sig att leta efter andra kvaliteter än berusning i öl är svårt att säga, men det är föga sannolikt. Eller inte.

I Sverige dricker man som regel inte till vardags. Folk har blivit chockade och oroliga när jag vid middagstid (läs: kring 12 på dagen) deklarerat att jag avnjuter en single malt-whisky. Det tycks råda en uppfattning att rusdrycker bara är till för att berusa. Det är klart, vissa anser väl att en god smak är ett plus när de ska hiva i sig några liter öl på fredagskvällen, så de köper Pripps Blå istället för det absolut billigaste systembolaget eller langaren kan erbjuda (dessa lågvattenmärken brukar dock smaka bättre - och framför allt mer än Pripps).

Men detta beteende är lika smaklöst som att reducera sitt musikintag till vad som erbjuds i skivväg på Bokia (eller någon annan butik som enbart har tagit in bästsäljande muzak för att öka sina intäkter).

Jag tar tillbaks det där - det är betydligt värre. På Bokia skulle man åtminstone i teorin kunna hitta en samlingsplatta med några Black Sabbath-låtar från den tiden då de var bra.

Folk dricker alltså slask och försvarar det med att de tycker det smakar gott. Men gör det verkligen det?
För många heter det att de "gillar inte mörkt öl". Vissa proklamerar stolt att Guinness ® är deras favoritöl.
De öltyper som finns i den gemena rusdrycksföreställningsvärlden är alltså "öl" (eller "regular beer" som en dansk pub nära hovedbanegaarden så snitsigt hade fått till det när jag var där med min flickvän i somras), och "mörkt öl" (som Guinness).

Nu råkar det vara så att detta bara är de mest populära ölstilarna. I själva verket finns det en enorm mängd olika typer av öl, varav få sorter smakar så tradigt som den ljusa lager och irländska stout som är så populär.
Men, tänker du kanske nu, är de inte populära för att de är goda? Är de inte populära för att de håller sig till väl beprövade recept som är delikat balanserade och faktiskt smakar bättre än en massa utstickare? Nej.

Ljus lager kan mycket väl vara gott. Det finns klassiska pilsner som smakar bra och amerikanska Brooklyn Brewery's lageröl i viennastil - som kort och gott kallas Brooklyn Lager - är rent ut sagt formidabel.
Men precis som på så många andra marknader är det stora, titaniska företag som dominerar marknaden.
Guinness är ingalunda ett 'alternativt' öl. Tvärtom är det ett av världens populäraste öl och det går att finna praktiskt taget över hela världen.
Vad har jag då emot Guinness? Guinness smakar väldigt lite. Anledningen att folk uppskattar öl som smakar lite är antagligen den att de tror att öl, i sin självaste essens, smakar äckligt (för de flesta öl gör ju det).

Om man någonsin har tittat in på ratebeer.com, som är en hemsida som drivs av och för ölentusiaster över hela världen, och som har tyngdpunkt på recension av öl, bör det inte ha undgått en att många av världens mest populära öl har skrattretande dåligt omdöme.
Exempelvis har Corona Extra (i folkmun kort och gott Corona) fått ett betyg på 1,68 (av 5). Detta är sammanställt av betygen i över 2000 recensioner, av vilka överväldigande många är skrivna av folk som har recenserat flera tusen olika öl.
Många av recensenterna har öl som hobby eller jobbar med det.
Pripps Blå har fått ett något bättre betyg (1,87) och den överväldigande populära Budweiser har fått det frapperande betyget 1,38.

Då undrar ni kanske vilka öl som får bra betyg? Inga av de 100 öl som har fått bäst betyg i världen kommer ringa några klockor hos den gemene öldrickaren. Tyvärr.
Några enstaka finns faktiskt på systembolaget (ett angrepp mot dem är förresten att förvänta i kommande inlägg!).
Exempel: Chimay "Blå" och Rochefort 10.

För den som är intresserad kan en top-50-lista över världens (enligt ratebeer-nördarna och jag är en av dem) bästa öl beskådas här:
Top 50

Det finns gott öl, det finns fantastiskt och halvdant öl, och - tyvärr - ett överflöd av pissöl.
Det jag vill angripa här är inte bara det slasköl som konsumeras, utan konsumenternas val!
Jag har konverterat många människor till riktigt öl (och riktigt vin för den delen) som efter att ha fått smaka riktig Imperial Stout och IPA från staterna, och trappistöl (öl som bryggs på 7 kloster av kontemplativa  munkar) från Belgien inte längre vill röra 'vanligt' öl.

För vissa är emellertid öldrickandet påverkat av ekonomin, och jag är ingalunda förskonad ekonomiska hinder.
Jag förespråkar alltså inte något blatant dryckessnobberi. Det handlar inte om att sitta i kråsskjorta och smutta på apdyra lyxöl från Italien, utan om att stödja de bryggerier som gör öl för att det är gott och inte för att tjäna pengar!
Skillnaden är högst verklig. Stora bryggerier som Carlsberg och Heineken gör allt för att upprätthålla fantasin om att de gör fantastiskt öl, att deras framgångar är direkt kopplade till ölets kvalitet.

Många små bryggerier, som danska Mikkeller, gör allt för att producera så goda öl som möjligt. Att de sedan ofta kostar en del beror på att de är fullproppade av kvalitetsingredienser. Så är t.ex. mitt favoritöl från Mikkeller (en Imperial Stout som heter 'svart' på kinesiska (jag har problem med hanzi i webläsaren så jag kan inte skriva ut namnet ordentligt)) så rikt på olika sorters malt att det är så gott som helt svart. Då pratar vi inte om kaffe-hällt-genom-en-gammal-militärsocka-svart (som Guinness) utan svart som olja.
För jämförelsens skull kan jag säga att Guinness är på 4,3%, Mikkeller 'svart' är på 17,5%.

Men, säger ni kanske då, smakar inte det bara alkohol!?
Det kanske man tror att det ska göra om det enda man druckit i ölväg som överskrider 5,8% är den här typen av öl:



Men inte smakar väl portvin bara alkohol? Det handlar om att ha balanserad smak. Alkohol bidrar till smaken i drycker, men är det för litet ingredienser blir alkoholsmaken oangenäm.
Billiga pissöl som har bryggts extra starka är gjorda med skumraskmetoder som inte används av ambitiösa bryggare.

Stödj de bryggerier som gör gott öl, inte minst för er egen skull.
Mikkeller, som anses vara ett av världens i särklass bästa bryggerier drivs av en enda man.
Belgiska De Struise Brouwers utsågs av ratebeer förra året till världens bästa bryggeri - de är 4 stycken.
Skotska BrewDog, vars formidabla Punk IPA finns på systembolaget, drivs av blott 2 ölnördar.

brewdog.com

Så har även jag fallit offer för bloggdemonen

Det har slagit mig tidigare att jag sannolikt skulle bli en bra bloggare med min kännedom om och intresse för väldigt mycket olika saker.
Tanken är att jag ska skriva om en bunt ämnen som betyder mycket för mig, det tenderar att bli bättre skrivet då.
Ni kan inom kort vänta er utläggingar om Thirsty Moon, Michael Moorcock, systembolaget och några funderingar kring doom.
Min första blogginlägg handlar om att man kan ha fel även i smakfrågor.
Enjoy!

RSS 2.0